En bloggpost ifrån UNICEF för att utrota polio

Världsdel efter världsdel blir poliofri och möjligheten att helt radera den dödliga sjukdomen från jordens yta är inom räckhåll. Det är ingen lätt uppgift men det går. Och du kan hjälpa till.

Förra året upptäcktes endast 650 fall av polio i världen. Det är inte många men bara några få fall gör att sjukdomen sprids och skördar barns liv. För att helt utrota polio krävs att man vaccinerar varenda unge i varje by. Det gör UNICEF. Genom världens största hälsokampanj ser de till att miljontals barn världen över får vaccin och skyddas mot sjukdomen. Köp vaccin och hjälp till att utrota polio!

För att barn ska få ett fullgott skydd behövs tre doser vaccin. I UNICEFs gåvoshop kostar 60 doser 72 kronor. Det räcker för alltså för att rädda livet på 20 barn.

Tillsammans räddar vi barns liv.

Envisa tårar

Sedan jag blev mamma har jag haft extremt lätt för att gråta. Ja inte i alla sammanhang kanske men när det handlar om barn. Egentligen började det redan när jag var gravid med alla moderhormoner som envisades med att ta över min kropp, sinne och hjärta. Det kunde räcka med att jag såg en liten pojke eller flicka, som kunde tänkas se lite ensam ut, så fick jag en klump i halsen och fick kämpa för att de där envisa tårarna inte skulle börja trilla ner för kinderna. Jag trodde nog någonstans att de där jättekgråtkänslorna skulle gå över, eller åtminstone dämpa sig lite när bebben kommit ut, att det bara var hormoner som skulle försvinna från mig för att ta över någon annans gravidkropp. Men icke. Hormonerna är kvar och de blir bara värre kan jag tycka! En reklamfilm för Rädda Barnen kan förstöra en hel kväll. En artikel i en tidning om alla barn som far illa i krig och orättvisor likaså. Jag antar att de flesta mammor känner så här och jag börjar inse att jag helt enkelt får räkna med att dras med dessa känslor. Ett livslångt åtagande. Its the beauty of motherhood, so to say. Och idag kan jag inte låta bli att gråta en liten skvätt över hur fort tiden har gått. Ena dagen har man en bebis i famnen som man kan skydda mot allt. Andra dagen har man en pladdrande 3,5-åring som är redo att utforska världen. Och en ljuvlig liten tvååring som tar för sig så det förslår. En fantastisk resa , där man önskar att det ibland gick att trycka på paus. Bara för en liten stund...

Mina små

I måndags satt jag och svettades över en tenta men sedan dess har jag och barnen tagit det lugnt och haft höstlov! Vi har träffat kompisar,lekt i lekparker, bakat, fikat och bara varit. Det är så skönt att bara vara. Även fast det är mycket pluggande försöker jag att inte sitta för länge på dagarna och isf ta igen på kvällar. Jag tror fullt och fast på att dagis och dagmamma kan vara bra, (annars skulle jag ju inte ha dem där )men det ska vara med måtta! Jag tycker att det är så hemskt med små barn som får längre dagar än föräldrarna själva...vilken ettåring mår bra av att vara på dagis 40 timmar i veckan? Ja det finns mycket att säga om detta men det ska jag inte göra nu.

Noah älskar att räkna och titta på bokstäver. Han kan till och med sitta med mina pluggböcker ibland och rabbla bokstäverna för sig själv. Celine härmar gärna och gör så gott hon kan för att apa efter, det är dock inte alltid helt tydligt vad hon menar. Men då man inte förstår henne kan hon bli oerhört förnärmad och slå näven i bordet och utropa: men mama, va gö du??? Barn är ljuvliga.

I tider som dessa..

...har det inte blivit så mycket bloggande!!Det finns sååå många ämnen som jag skulle vilja skriva om (!) men idag nöjer jag mig med lite info och bilder på våra små! Det är ju trots allt detta som var intentionen med bloggen från början...:) Celine: Hon är vårt lilla eko här hemma och härmar ALLT som någon säger. Det är så roligt att kunna kommunicera med henne! Även om hon kanske inte förstår en fråga vi ställer så har hon svar på ALLT, ofta i långa kvittrande utläggningar.. Kavat som få, bestämd och envis så in i norden. En dramaqueen utan dess like så jag börjar redan förfasa mig för tonåren... Noah: Har sedan ca två månader slutat helt med napp. Det gick verkligen över förväntan, jag var beredd på ett hiskeligt liv. Men han var så duktig!! Inget gråt alls nästan. Han fick slänga sina nappar själv med en väntande belöning, en gigantisk sopbil! Så lyckan var stor. Annars är det "Bob the builder" (Byggare Bob) som gäller nu för hela slanten. Vi brukar skriva ut figurer med Bob, Skopis, Bandis, Kranis och allt vad de heter som de kan färglägga. Noah har stenkoll på vad alla figurerna heter och vilka färger de har. Annars så räknar vi mycket och övar bokstäver. De trivs bra hos Ammi! Höjdpunkten är fredagar då alla dagmammor med dagbarn går till Farstahallen och har gympa till musik. Noah ÄLSKAR det! Själv har jag klarat av terminens första tenta och fått godkänt. Så skönt! Imorgon väntar den andra..

jo rå satt

Det vankas snart två tentor (!!) och jag börjar bli smått frustrerad på alla gubbar som helt enkelt har funderat FÖR mycket på det här med sociala kontrakt, kulturell relativism och overlapping concensus. Hörde av någon liten fågel att författare i USA får betalt per sida. Det känns liksom inte schysst mot oss vanliga dödliga??

Jag satt på tunnelbanan och blev arg

För det mesta är jag nog en ganska lugn person men då och då tänder jag till och blir riktigt arg. Som häromdagen. Jag satt på tunnelbanan och det kom en kvinna förbi och tiggde pengar. Hon hade slitna kläder, ansiktet var fårat och hon luktade inte särskilt gott. Men blicken i hennes ansikte var vänligt. Folk runt omkring rynkade pannan när hon kom, suckade, begravde blicken i Metro och en del vände helt bara sonika bort blicken. Hon var inte luft värd. Jag lyckades gräva fram lite småpengar, sa ursäktande att jag inte hade mer, önskade henne en bra dag. Blicken som mötte mig var fylld av värme och hon tackade mig innerligt innan hon gick vidare. Jag skämdes lite, hade verkligen inte gett mycket! Mitt emot mig sitter det en fin dam, sminkad, tjusiga kläder, klackar, långa målade naglar, parfym som luktar lång väg. Hon blängde på mig. Blängde med ilskna ögon, trutar med munnen! Blicken i hennes ansikte sa mycket och fördomarna stod skrivna i pannan. "Hur kan du ge till en tiggare? Hon använder ju med all säkerhet pengarna till knark? Det finns ett socialt nätverk i Sverige som kan fånga upp sådana som henne???" Jag blev så arg och provocerad och jag ångrar i efterhand att jag inte sa något. Det är så lätt att fastna i fördomar. Jag förstår också att det finns "tiggare" som använder pengarna till missbruk eller alkohol. Säkert! Men jag tror det är långt ifrån alla. Och hur i all världen när man möter en hemlös vågar man chansa?? Om man är så rädd att pengarna ska hamna fel, ge då istället en frukt, en matcheck eller köp en lunchlåda. Och OM man då inte har något att ge kan man väl åtminstone bemöta dessa människor med lite mänsklig värdighet och respekt och kosta på sig ett vänligt leende?? Är det så svårt? Vem är man att döma? Vi vet ingenting om dessa människor, deras bakgrunder eller vad de har råkat ut för. Den här råa syniskheten och föraktet, jag har så svårt för den! Jesus sa själv, "Allt vad ni har gjort mot dessa mina små, det har ni också gjort mot mig". Jag vet att det finns många kyrkor som gör fantastiska arbeten för hemlösa,papperslösa, och andra utsatta grupper. Nu skriver jag om kyrkor för att jag själv går till en som gör väldigt mkt praktiskt för att hjälpa utsatta människor. Men det finns också kristna som myser i sina fina kyrkor, som är så upptagna med att göra alla "kristna" aktiviteter, att de kanske glömmer att göra det praktiska i evangeliet, att "klä den nakne och föd den hungrige". Det rimmar illa. Ja jag har nog gjort min ståndpunkt tydlig nog nu... Och! ALLA borde köpa Situation Stockholm. Den går att köpa via sms så det finns inga ursäkter. Punkt.

2 årsjubileum

Idag är vår lilla skrutta två år! Kan inte förstå att detta blonda pladdrande lilla underverk är vår dotter, en sådan gåva hon är till vår familj. Hon blev firad i lördags av familj, idag hos dagmamma med en liten present och fika ifrån dagbarnen och nu i kväll kom moster Maggan och Markus med ännu fler paket. På fredag kommer mormor och morfar och firar så nog blir den lilla damen uppvaktad upp till tårna...

Söndagsnotis

Nu förtiden sitter jag varje "ledig" stund djupt begraven i kurslitteratur. Det är så roligt att plugga igen! Men det har varit en rivstart som heter duga. Det är ca 1000 sidor i veckan att läsa och med två sjuklingar hemma kommer man lätt efter! Sedan har ju "studiedelen" av hjärnan liksom varit på sparlåga ett tag, närmare bestämt under 3,5 år, så att komma in ett effektivt läsande tar ju sin lilla tid. Men sedan några dagar är båda friska igen och jag har tagit nya tag. Det går bra hos dagmamma, även om Noah varit lite ledsen ett par gånger när vi lämnat. Men det går nu bättre och bättre och jag tror att han börjar acceptera att besöken hos dagmamma är här för att stanna. Idag har jag varit hemma med barnen, då jag kände att barnen behövde en hemmadag och Fredrik har varit i kyrkan(New Life). Det är som sagt dit vi går och vi trivs så bra. Det är en kyrka där man känner sig uppmuntrad och uppfylld varje gång man går därifrån. De har fokus på Gud och inte på människor...och det finns en innerlighet och en enkelhet där som är väldigt befriande. Nu ska vi sova!!

Håjet mamma

Idag slår det spön i backen och jag och barnen är hemma och myser, pusslar, ritar och bygger slott av duplo. Annars har de varit varje dag denna vecka hos dagmamma, även om bara två dagar har varit lite längre mellan 9 och 15. De trivs bra och pratar glatt om sin dagmamma på kvällarna och om hennes pyttelilla hund Iris som alla dagbarnen får klappa och leka med. Känns så skönt att hon (dagmamman) verkligen kan redogöra i detalj hur deras dag har varit.

Själv har jag lite separationsångest, vilket jag kallt hade räknat med och det är väl bara naturligt antar jag...konstigt vore väl annars kan ju jag tycka.

Celine är för övrigt riktig liten pratkvarn och slänger ur sig de mest fantastiska uttryck. Igår kastade hon sig bakåt och höll på att slå i huvudet i en byrå. Då sa jag till henne,Celine, du måste akta huvudet. Då tittar hon på mig med bestämd blick och säger, Nej mamma, akta håjet!! En sann liten primadonna!

Då var det dags för dagmamma

Nu sitter vi hela familjen i bilen och är på väg till en släktträff i Tibro. Det ska bli roligt. För övrigt är jag rätt slut, då denna vecka helt har ägnats åt inskolning av mina små knattar hos dagmamma. Det har känts märkligt men ändå bra, jag trodde det skulle vara jobbigare. Men detta är ju ändå på något sätt slutet på en era! Under tre år har jag och Fredrik tagit hand om dessa små skatter dygnet runt och nu ska en annan person ta över en del av ansvaret när jag börjar plugga...det är klart att det känns i mammahjärtat. Men vi har fått världens bästa dagmamma! Så engagerad och barnkär, ja jag tror inte vi kunde fått en bättre. Hon samarbetar med fyra andra dagmammor som träffas ute och hittar på saker tillsammans. Varje vecka har de ett schema de följer med olika aktiviteter,de är mycket ute i skogen, parklekar, ibland går de på museum eller till badhuset. De är mycket utomhus vilket jag tycker är jättebra men ändå skönt att vara i hemmiljö när de ska äta och vila. Det jag också gillar är att barnen får en person som verkligen är "deras", som de kan ty sig till. Denna vecka har det varit korta dagar och torsdag blev helt uppehåll då jag på onsdagen åkte på en hemsk matförgiftning. (Färskpressad juice på cafeer ska man tydligen akta sig för) Noah och Celine pratar iaf glatt om sin dagmamma och det har inte varit n¨got ledset alls när jag har hämtat och lämnat. Bådar gott...

I det djupaste småland

Ja det har varit öken på den här bloggen! Dels för att vår dator pajade och sedan vårt internet. Men med ny dator och uppdaterat modem fungerar allt som det ska igen. Vi har den senaste veckan befunnit oss i de småländska skogarna hos mamma och pappa i sommarstugan. Det har varit sköna lata dagar och hör och häpna, sol varenda dag! Ett välkommet avbrott då denna sommar varit i blötaste laget. En dag tog vi en tripp till både Bullerbyn och Katthult, där barnen kunde klappa kaniner, hoppa på höskullen och mata hönsen. Oj vad svårt det var för barnen att lämna kaninerna, det blev en skur av tårar, trots att Noah och Celine befunnit sig i buren närmare en timme... En annan dag åkte vi till Åsens by tillsammans med morfar. Det var en bondgård med diverse djur, traktorer, gamla små mysiga hus. Noah hittade en traktor han satte sig i och vägrade gå därifrån. Sedan begav vi oss även en dag till Jönköping och hälsade på finfina vännerna Stina och Jens och deras urmysiga hus som de renoverar för fullt. Vi träffade även farmor och farfar i Ekenässjön och faster Ingrid med familj.

Mitt i allt det härliga fanns ändå den påtagliga känslan av saknad efter min fina mormor Eva, som jag förknippar så mycket med småland. När vi var hemma hos morfar var det nästan som att man förväntade sig att hon skulle komma gående genom dörren. Det känns overkligt att hon faktiskt är borta. Mamma, Fredrik och jag besökte hennes grav några gånger, lämnade blommor, mindes alla fina minnen och grät lite grann. Hon har en så fin gravsten, välskött och fullt med blommor och fina stenar med personliga hälsningar. Visst är det så att livet går vidare men det blir aldrig mer detsamma.

En kilometer lång uppdatering

Och nu var det redan mitten på juli påpekade en läsare och ja jag håller med om att det varit extremt dåligt med uppdateringen. Detta på grund av att vi varit utomlands i över två veckor samt att vår dator behagade att krascha ett par dagar innan avfärd. Men hej och hå, here we go.. Min syster gifte sig den 30 juni! Det var en fantastisk dag med mycket värme och kärlek luften. Min syster var så vacker och påminde mycket om min mamma när hon och pappa gifte sig för 30 år sedan...Noah och Celine var brudnäbbar, världens sötaste säger jag såklart, objektiv som den mor jag är.. Dagen efter åkte vi till Usa! Det blev en lång flygresa med byte i England. Skrut-Celine sov inte en blund vilket var lite påfrestande. Men väl där hade vi två roliga och mysiga veckor! Första veckan spenderades i Vermont, där vi umgicks med släkten, det är alltså kusiner med familjer på Fredriks pappas sida som vi träffade. Vi åkte runt på en del utflykter, bland annat Ben&Jerry Factory och Vermont Teddy Bear Factory till barnens stora förtjusning. På kvällarna grillade vi, badade och umgicks och hade det skönt!

Veckan efter åkte Fredrik, jag och barnen ner till Rehoboth Beach i Delaware. Där bodde vi på ett hotell som låg nära stranden, och hade tre sköna dagar där vi badade, solade och åt glass. Hotellet hade en fantastisk frukostbuffé! Väldigt mysigt! Noah älskade havet, Celine var livrädd och vägrade bada. Men hon blev mäkta förtjust när vi grävde en stor grop på stranden som vi fyllde med vatten. En egen plaskdamm! När de dagarna var till ända åkte vi vidare till Washington DC. Det var häftigt att besöka huvudstaden, med alla monument och muséer. Vi bodde hos svärfars kusin Mary, som bodde i en riktigt läcker nybyggd lägenhet några tunelbanestationer ifrån stadens puls. Vi hyrde cyklar en dag med en tillhörande cykelvagn där vi stoppade ner barnen och cyklade runt bland alla monument över före detta presidenter. Ett bekvämt sätt att färdas på och barnen tyckte det var jättespännanden rulla fram på det sättet! Sista dagen i Washington DC besökte vi en jättelekpark med karuseller och minitåg som Noah älskade. Sista dagen i USA åkte vi till en familj vi känner i Plymouth där vi spenderade nåra timmar med att smälla i oss en massa smaskig glass. Dagen efter bar det av till Sverige igen och här där det regnar småspik. Vart tog den svenska sommaren vägen? Och just det, jag kom in på den masterutbildning jag sökte i Mänskliga Rättigheter. Det känns som en rolig och spännande utmaning! Lite jobbigt bara att lämna bort båda barnen..som tur är kommer de ha en väldigt bra dagmamma de kan vara hos när jag måste plugga.