Håjet mamma

Idag slår det spön i backen och jag och barnen är hemma och myser, pusslar, ritar och bygger slott av duplo. Annars har de varit varje dag denna vecka hos dagmamma, även om bara två dagar har varit lite längre mellan 9 och 15. De trivs bra och pratar glatt om sin dagmamma på kvällarna och om hennes pyttelilla hund Iris som alla dagbarnen får klappa och leka med. Känns så skönt att hon (dagmamman) verkligen kan redogöra i detalj hur deras dag har varit.

Själv har jag lite separationsångest, vilket jag kallt hade räknat med och det är väl bara naturligt antar jag...konstigt vore väl annars kan ju jag tycka.

Celine är för övrigt riktig liten pratkvarn och slänger ur sig de mest fantastiska uttryck. Igår kastade hon sig bakåt och höll på att slå i huvudet i en byrå. Då sa jag till henne,Celine, du måste akta huvudet. Då tittar hon på mig med bestämd blick och säger, Nej mamma, akta håjet!! En sann liten primadonna!

Då var det dags för dagmamma

Nu sitter vi hela familjen i bilen och är på väg till en släktträff i Tibro. Det ska bli roligt. För övrigt är jag rätt slut, då denna vecka helt har ägnats åt inskolning av mina små knattar hos dagmamma. Det har känts märkligt men ändå bra, jag trodde det skulle vara jobbigare. Men detta är ju ändå på något sätt slutet på en era! Under tre år har jag och Fredrik tagit hand om dessa små skatter dygnet runt och nu ska en annan person ta över en del av ansvaret när jag börjar plugga...det är klart att det känns i mammahjärtat. Men vi har fått världens bästa dagmamma! Så engagerad och barnkär, ja jag tror inte vi kunde fått en bättre. Hon samarbetar med fyra andra dagmammor som träffas ute och hittar på saker tillsammans. Varje vecka har de ett schema de följer med olika aktiviteter,de är mycket ute i skogen, parklekar, ibland går de på museum eller till badhuset. De är mycket utomhus vilket jag tycker är jättebra men ändå skönt att vara i hemmiljö när de ska äta och vila. Det jag också gillar är att barnen får en person som verkligen är "deras", som de kan ty sig till. Denna vecka har det varit korta dagar och torsdag blev helt uppehåll då jag på onsdagen åkte på en hemsk matförgiftning. (Färskpressad juice på cafeer ska man tydligen akta sig för) Noah och Celine pratar iaf glatt om sin dagmamma och det har inte varit n¨got ledset alls när jag har hämtat och lämnat. Bådar gott...

I det djupaste småland

Ja det har varit öken på den här bloggen! Dels för att vår dator pajade och sedan vårt internet. Men med ny dator och uppdaterat modem fungerar allt som det ska igen. Vi har den senaste veckan befunnit oss i de småländska skogarna hos mamma och pappa i sommarstugan. Det har varit sköna lata dagar och hör och häpna, sol varenda dag! Ett välkommet avbrott då denna sommar varit i blötaste laget. En dag tog vi en tripp till både Bullerbyn och Katthult, där barnen kunde klappa kaniner, hoppa på höskullen och mata hönsen. Oj vad svårt det var för barnen att lämna kaninerna, det blev en skur av tårar, trots att Noah och Celine befunnit sig i buren närmare en timme... En annan dag åkte vi till Åsens by tillsammans med morfar. Det var en bondgård med diverse djur, traktorer, gamla små mysiga hus. Noah hittade en traktor han satte sig i och vägrade gå därifrån. Sedan begav vi oss även en dag till Jönköping och hälsade på finfina vännerna Stina och Jens och deras urmysiga hus som de renoverar för fullt. Vi träffade även farmor och farfar i Ekenässjön och faster Ingrid med familj.

Mitt i allt det härliga fanns ändå den påtagliga känslan av saknad efter min fina mormor Eva, som jag förknippar så mycket med småland. När vi var hemma hos morfar var det nästan som att man förväntade sig att hon skulle komma gående genom dörren. Det känns overkligt att hon faktiskt är borta. Mamma, Fredrik och jag besökte hennes grav några gånger, lämnade blommor, mindes alla fina minnen och grät lite grann. Hon har en så fin gravsten, välskött och fullt med blommor och fina stenar med personliga hälsningar. Visst är det så att livet går vidare men det blir aldrig mer detsamma.