Men ändock. Vad underbart det är att spendera tid med sina barn. Dom är som små kärleksbrunnar som bara bubblar över...barnen har en slags underbar hjärntvättseffekt på ens liv, som hela tiden sköljer över en med lycka, värme och mening. Att få följa deras utveckling är en ynnest.
Under den tid jag varit föräldraledig har jag blivit mer och mer övertygad om att barn behöver sina föräldrar MYCKET. Inte kvalitetstid. Kvantitetstid. Någon har uppfunnit ordet kvalitetstid för att stressade stackars småbarnsföräldrar inte ska ha dåligt samvete över att de både ska göra karriär, ha ett perfekt hem, ett rikt socialt liv som ska inkludera både spännade vänner,intressen och EGENTID, laga ekologisk mat(gärna med hemodlade örter, nedpåtade i en kruka på balkongen), träna sig till en snygg kropp OCH ha en fantastiskt massa tid med sina barn. Fast vänta nu, det där sistnämnda hanns visst inte med..? Ja men då klämmer vi in lite KVALITETSTID med barnen istället, tar med dem på en upplevelse, köper en present, gör något kul helt enkelt. Vilken brilliant idé. Nä det tycker jag faktiskt inte.
Jag tror att barnen skiter i om man så kommer hem med en legoporche i naturlig storlek, om man inte samtidigt kan ge dem den uppmärksamhet och tid de förtjänar. Tid är det viktigaste man kan investera i ett barn. Det är i tiden man kan visa omsorgen, ta konflikterna, uppfostra och bara vara där för sitt barn. Att man intresserar sig för dem, visar att just deras teckning är viktigast på jorden.
Jag vill också citera journalisten Malin Wollin angående begreppet egentid när jag ändå är igång:
"Egentid är något trams vi har uppfunnit för att ha ytterligare ett ångestmoment i livet. Som om det inte räcker med barnen som inte ska dö, arbetslösheten, bostadsmarknaden, svärmor, räntan...
Har vi så dåligt samvete av att vi har ett behov av att vara ifrån våra barn att vi måste kalla det något?"
Provocerande? Ja. Sant? Jo det tycker jag.
