att vara fadder

För några dagar sedan "skaffade" vi ett fadderbarn genom Erikshjälpen. Han heter Vikas och kommer från en fattig by i norra Indien. Föräldrarna tror att han är född 2003 men vet inte helt säkert..det ska bli jätteroligt att kunna stödja honom och det arbete Erikshjälpen utför där.

"Allt vad ni har gjort.."

Mitt bland alla glittrande julstjärnor vill jag komma med ett litet inlägg..

Det finns en sak med julen får mig att bli ganska illa till mods. Och det är hela den här köpkommersen som Väst har upppfunnit. Den här stresskarusellen som får oss svenskar att springa benen av oss med svetten lackande i pannan för att hitta den "perfekta" klappen. Egentligen är det helt absurt. Enligt en undersökning så vill en tredjedel av svenska folket helst slippa julen för att den har blivit till ett enda stort köptvång där den ena ipoden får ge plats för en endera dyrare. Det behövs faktiskt både en och två tankeställare kring detta.

Vad är det egentligen som får oss att slå knut på oss själva under hela december för att man ska kunna köpa köpa köpa allt det där som ska göra julen så perfekt?
Hur kul är det egentligen att ge en julklapp som det ligger en massa ångestladdad press bakom, där man rusat runt som en skållad råtta tillsammans med en massa andra skållade råttor och trängts, knuffats, suckats, svettats i den för varma dunjackan i otalet butiker?

Alla vet att man inte blir lyckligare av prylar. Egosim är en återvändsgränd. Så varför har julen kommit att handla så mycket om det?

Varför ger man inte pengarna till dem som VERKLIGEN behöver dem?
De som inte har mat, kläder, kanske inte ens ett hem, de som samhället förkastat, de som kanske har förlorat allt. För tro mig, de finns här mitt ibland oss, i Sverige, bland alla glittrande julgranar och cellofaninslagna paket. Både de uppenbart utslagna, de hemlösa, tiggarna..men också de som lever under existensminimum, de som knappt klarar av att betala hyran och sätta mat på bordet till sina barn. För många av dem blir julen en mardröm, där bördan av otillräcklighet skymmer det som julen verkligen borde handla om, gemenskap, glädje och kärlek.

Julen firas för att Guds egen son Jesus föddes i ett stall. För att människan skulle få tillbaka gemenskapen med Gud. Jesu liv präglades inte ett dugg av glitter och glamour. Stallet stank säkert. Under sina år på jorden umgicks han med enkla människor, illa sedda tullare, fiskare...

Egoismen fanns inte i Jesu liv. "Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig" står det i Matteus 25:40.

Det är ett ord alla borde ta vara på nu när det lackar mot jul.

Länge leve tjockteven

Hela förra veckan njöt jag och barnen njutit av att vara tillsammans med alla våra mammakompisar och deras barn. Det var fullt upp varenda dag med lek och julmys. Denna vecka ser ungefär likadan ut...

Noah har alltid varit social men nu börjar mer och mer prata om sina kompisar..såå sött. Samtidigt märker jag hur han älskar att komma hem, att bara få sitta koncentrerat och leka med sina leksaker för att i nästa stund springa runt och busa med lillasyster. Jag är så glad att ha båda två hemma. Visst är man dödsslut vissa dagar, och visst tar tålamodet slut både en,två och tre gånger. Men lyckan då ens son säger "Noah äska mamma" eller då Celine borrar in ansiktet mot min hals och säger "mmmmm maaaamma.." väger upp allt.

Vi har beslutat oss för att vänta till hösten med dagis. Vi fick plats nu i början på december men det var inte på det dagiset vi ville ha. Skulle kanske också föredra en dagmamma när det väl gäller, jag pratade med en dagmamma häromdagen som verkade jättebra. Så nu står vi i kö där och på en hel drös med privata dagis som finns här i närheten. Celine kommer väl skolas in samtidgt som Noah, hon kommer ju bara var två då..så det känns i hjärtat. Har inte hundra bestämt mig ännu men det lutar åt det.

Två små tomtar!

Jag vill kunna spendera så mycket tid som möjligt med mina små medan jag kan.. Och inte bara det, JAG vill ha det största inflytandet över mina barn. En pedagog kan aldrig aldrig ersätta en förälder...oavsett hur bra och fantastisk denna är. Jag vet att det finns helt underbara förskollärare och som verkligen brinner för sitt yrke och jag är verkligen inte emot dagis.

Men däremot kan jag bli rätt trött på att alla hela hela tiden i Sverige ska vara lika och tänka likadant, att allt i Sverige ska vara så himla politiskt korrekt.

Varför anses det i många fall som självklart att sätta sina ungar på förskola från ett års ålder..en del kan inte ens gå då..

Ok jag förstår om man verkligen måste och inte har någon ekonomisk möjlighet att vara hemma. Självklart är det också annorlunda om man är ensamstående t.ex. Men jag är säker på att många kan spendera några månader extra med sina barn om man bara lär sig hantera sin ekonomi och drar in på sådant som faktiskt kan klara sig utan...vad är viktigast, tid med barnen eller en massa onödiga nya teknikprylar? Länge leve tjockteven, säger jag bara.

Hur kommer det sig att man på 70-talet byggde upp en massa dagis? Var det för barnens skull? Nej det var för att föräldrar skulle få möjlighet att jobba. Och dte behöver väl inte vara fel. Men under de 40 år som gått, har inställningen till förskolor sakta men säkert gått från att vara en plats där barnen kan vara när föräldrarna jobbar, till att barnen BEHÖVER dagis för "stimulansens" skull. Och visst är det bra att förskolan är plats där barnen stimuleras till utveckling och lär sig saker.

Men när man börjar prata om att det skulle vara bättre för (små) barn att gå på förskola än att de är hemma med sina föräldrar, då tycker jag att det har gått på tok för långt.

Är det inte märkligt att under flera tusen år har föräldrarna själva tagit hand om sina barn och så poff helt plötsligt tar samhället över en stor del av ansvaret?
Jag får ofta höra påståenden som "mitt barn skulle aldrig klara av att vara hemma hela tiden, han/hon behöver stimulans.

Jag har aldrig förstått vad de egentligen menar när de säger så. Menar man helt ärligt att man som förälder är icke-kapabel att ta hand om och stimulera sitt eget barn? Att man inte kan tillgodose sitt eget barns lekbehov? Varför ser man ner sig på själv på det sättet? Man får väl se till att bli en lite roligare förälder då..det är klart att man stimulera sitt barn om man verkligen anser att det är viktigt.

Och helt ärligt, (men detta är ju bara mina tankar) om ett barn behöver mkt stimulans, (för en del behöver ju faktiskt mer än andra) mår han/hon verkligen bättre av att trängas (i många gånger) stora barngrupper, där de faktiskt riskerar att bli överstimulerade istället?

Klart man inte bara kan sitta hemma..Man får aktivt leta upp de få som är hemma med sina barn, gå till öppna förskolor, gå ut och leka, hitta på mysiga utflykter, låta ungarna springa av sig..det krävs faktiskt inte så mycket för att en tvååring ska tycka något är spännande. En busstur kan vara ett stort äventyr..

Så. Nu fick jag ur mig det.
:)
Hoppas inte någon tar illa upp! Det är verkligen inte min mening. Jag vet såklart att alla föräldrar gör det som man själv tror är bäst för sina barn, oavsett om väljer dagis tidigt eller inte. Jag vill bara öppna upp för att det ska vara ok att tycka och tänka lite annorlunda...

Och by the way, tjockteve är faktiskt totalt underskattat. Håller år ut och år in. Går aldrig sönder. En mer trofast teknikpryl får du leta efter.

snart är det jul!! Tjoho! Ska bli sååå mysigt!