Envisa tårar

Sedan jag blev mamma har jag haft extremt lätt för att gråta. Ja inte i alla sammanhang kanske men när det handlar om barn. Egentligen började det redan när jag var gravid med alla moderhormoner som envisades med att ta över min kropp, sinne och hjärta. Det kunde räcka med att jag såg en liten pojke eller flicka, som kunde tänkas se lite ensam ut, så fick jag en klump i halsen och fick kämpa för att de där envisa tårarna inte skulle börja trilla ner för kinderna. Jag trodde nog någonstans att de där jättekgråtkänslorna skulle gå över, eller åtminstone dämpa sig lite när bebben kommit ut, att det bara var hormoner som skulle försvinna från mig för att ta över någon annans gravidkropp. Men icke. Hormonerna är kvar och de blir bara värre kan jag tycka! En reklamfilm för Rädda Barnen kan förstöra en hel kväll. En artikel i en tidning om alla barn som far illa i krig och orättvisor likaså. Jag antar att de flesta mammor känner så här och jag börjar inse att jag helt enkelt får räkna med att dras med dessa känslor. Ett livslångt åtagande. Its the beauty of motherhood, so to say. Och idag kan jag inte låta bli att gråta en liten skvätt över hur fort tiden har gått. Ena dagen har man en bebis i famnen som man kan skydda mot allt. Andra dagen har man en pladdrande 3,5-åring som är redo att utforska världen. Och en ljuvlig liten tvååring som tar för sig så det förslår. En fantastisk resa , där man önskar att det ibland gick att trycka på paus. Bara för en liten stund...

Mina små

I måndags satt jag och svettades över en tenta men sedan dess har jag och barnen tagit det lugnt och haft höstlov! Vi har träffat kompisar,lekt i lekparker, bakat, fikat och bara varit. Det är så skönt att bara vara. Även fast det är mycket pluggande försöker jag att inte sitta för länge på dagarna och isf ta igen på kvällar. Jag tror fullt och fast på att dagis och dagmamma kan vara bra, (annars skulle jag ju inte ha dem där )men det ska vara med måtta! Jag tycker att det är så hemskt med små barn som får längre dagar än föräldrarna själva...vilken ettåring mår bra av att vara på dagis 40 timmar i veckan? Ja det finns mycket att säga om detta men det ska jag inte göra nu.

Noah älskar att räkna och titta på bokstäver. Han kan till och med sitta med mina pluggböcker ibland och rabbla bokstäverna för sig själv. Celine härmar gärna och gör så gott hon kan för att apa efter, det är dock inte alltid helt tydligt vad hon menar. Men då man inte förstår henne kan hon bli oerhört förnärmad och slå näven i bordet och utropa: men mama, va gö du??? Barn är ljuvliga.

I tider som dessa..

...har det inte blivit så mycket bloggande!!Det finns sååå många ämnen som jag skulle vilja skriva om (!) men idag nöjer jag mig med lite info och bilder på våra små! Det är ju trots allt detta som var intentionen med bloggen från början...:) Celine: Hon är vårt lilla eko här hemma och härmar ALLT som någon säger. Det är så roligt att kunna kommunicera med henne! Även om hon kanske inte förstår en fråga vi ställer så har hon svar på ALLT, ofta i långa kvittrande utläggningar.. Kavat som få, bestämd och envis så in i norden. En dramaqueen utan dess like så jag börjar redan förfasa mig för tonåren... Noah: Har sedan ca två månader slutat helt med napp. Det gick verkligen över förväntan, jag var beredd på ett hiskeligt liv. Men han var så duktig!! Inget gråt alls nästan. Han fick slänga sina nappar själv med en väntande belöning, en gigantisk sopbil! Så lyckan var stor. Annars är det "Bob the builder" (Byggare Bob) som gäller nu för hela slanten. Vi brukar skriva ut figurer med Bob, Skopis, Bandis, Kranis och allt vad de heter som de kan färglägga. Noah har stenkoll på vad alla figurerna heter och vilka färger de har. Annars så räknar vi mycket och övar bokstäver. De trivs bra hos Ammi! Höjdpunkten är fredagar då alla dagmammor med dagbarn går till Farstahallen och har gympa till musik. Noah ÄLSKAR det! Själv har jag klarat av terminens första tenta och fått godkänt. Så skönt! Imorgon väntar den andra..