...på havets vågade vågade våg..

...det är Noahs favoritsång som ofta sjungs här hemma, både av mig och honom själv! Har haft några riktigt mysiga dagar med familjen över kristi himmelsfärd! När jag fyllde år den 8 maj (ja, numera är jag hela 28 år!!) överraskade Fredrik mig med att ha bokat en 40 timmars kryssning till Tallin, Estland. Jag kan verkligen rekommendera alla barnfamiljer att åka på en minisemester på detta sätt. Man kommer på ett enkelt sätt bort ifrån vardagen, de flesta barn älskar att åka båt och det stora bollhavet var omåttligt populärt hos Noah och Celine i alla fall, det kan intygas. Vi åkte på onsdagskvällen, (då hade Noah gått runt och talat om "den jättestora båten" i ungefär tre dagar)åt middag på båten och sedan sov vi fram tills på morgonen då vi anlände till Tallin. Där hade Fredrik bokat in två timmar på ett familjespa,där det fanns ett flertal olika pooler (både inom oich utomhus) som barnen kunde plaska och busa i. Fantastiskt mysigt måste jag säga! Vi var i Tallin åtta timmar, så efter badandet, åt vi lunch och strosade omkring i den vackra medeltida staden. Vädret var ljummet, barnen glada, ja precis så som det ska vara för att man ska kunna koppla av. kl 18 tog vi båten tillbaka till Sverige igen och anlände på fredag morgon. Hellyckat! Annars så njuter vi av sol och lek tillsammans med andra mammor och deras barn..våren är fantastisk!

Barnen är de verkliga offren

Inte helt oväntat kom det en replik på Eva Rusz debattartikel, ifrån en vänsterpartist...Vänsterpartiet som för övrigt föreslagit den briljanta idén (sense the tone) att införa obligatorsikt dagis ifrån ett års ålder. Rossanna D skriver att

Tvärtom är vi ganska många som ständigt går med dåligt samvete för att vi inte hinner hämta tidigare på förskolan och ha mer tid med våra barn, eller för att vi smugit i väg från jobbet tidigare och lämnat kollegorna i sticket.

Något jag tycker är intressant är att man alltid i sådana här sammanhang ser kvinnan som det stora offret. "Skuldbelägg inte kvinnan" "Vi har nog med dålig samvete för våra barn redan" Och visst, det är mycket krav på kvinnor idag. Många lever med en ständig press över att man "måste" göra karriär, man måste ha ett snyggt hus, etc. Svenskar är generellt sätt extremt trendkänsliga, vågar och vill ofta inte sticka ut ifrån normen. Därför är det inte så konstigt om föräldrar får dåligt självförtroende, när samhället skalderar ut: "

Lämna barnen till oss, vi kan uppfostra dem så mycket bättre än er" "Ni föräldrar är inte tillräckligt pedagogiska, men det gör inget, använd er av våra experter istället så fixar vi så att era ungar blir vettiga och socialiserade individer"

Så föräldrar över huvud taget, anser jag vara offer för den rådande samhällstrend som råder. Dock är föräldrar vuxna, tänkande individer som faktiskt kan ta ansvar för att förändra sitt eget liv. Men det kan inte ett barn göra. Barnen är helt och fullt i den vuxnes händer. Och därför är barnen i den här debatten, de verkliga "offren". Inte mammorna eller papporna. (Jag har som jag sagt tidigare, full förståelse för om man t.ex är ensamstående, eller av annan anledning inte kan ta hand om sitt barn längre och måste använda sig av förskola. Det jag nu menar är förskola för små barn, alltså under två år) Den gråtande ettåringen som lämnas vind för våg långa dagar hos en pedagog, långt ifrån mamma och pappa,har inte hunnit bilda sig en uppfattning om tid och rum. Därför har det lilla barnet inte heller någon förståelse för att mamma och pappa kommer tillbaka. Jag förstår naturligtvis att detta inte är verkligheten för ALLA ettåringar som går på dagis, men att det existerar allt för ofta finns det många förskolefröknar jag har pratat med som tyvärr kan intyga detta. Detta betonade Rigmor Robert, läkare och psykoanalytiker, igår kväll i SVT:s debatt. Se programmet här Rigmor talade om att en del barn är extra sårbara och har ett känsligt nervsystem vilket gör att om de varje dag utsätts för den här typen av separation skapar det så smånigom traumatiska sår i det lilla barnet vilket kan leda till att det blir svårt för honom eller henne att senare i livet ha fungerande relationer. Hon betonade att en tvååring kan på ett annat sätt ha en uppfattning om att mamma och pappa kommer tillbaka, kan längta och förstå att mamma och pappa inte försvinner för gott. Men detta sagt,hur kan man då föreslå obligatorisk förskola ifrån ett års ålder? Totalt vansinne. Om det förslaget blir verklighet lämnar jag det här landet för gott.

Hellre trygga ungar än ett flådigt hus

Nu finns det en stor risk jag låter som en åsiktsmaksin igen men det må så vara. Debatten kring huruvida man ska sätta ungar tidigt eller sent (åldermässigt) på dagis, får ibland en liten extra skjuts och igår gjorde psykologen Evba Rusz ett välkommet inlägg i en debattartikel i Aftonbladet då hon ställde sig ytterst tveksam till att barn under två år ska gå på dagis. Jag ska nu också poängtera att jag inte har något emot dagis, när det ges i "lagom" dos och inte ifrån för tidig ålder. (mina barn kommer t.ex börja hos dagmamma några dagar i veckan i höst, då jag har lite planer på att ev läsa en tvåårig masterutbildning .. Då de är två och lite över tre år gamla) Eva Rusz är alltså legitimerad psykolog och skriver inledningsvis i sin debattartikel:

" Vi måste öka vår kunskap om vad som skapar välbefinnande och psykisk hälsa hos våra småbarn. Brist på prylar utgör inte samma hot mot ett barns hälsa som bristen på känslomässig närhet. Moderna föräldrars självförverkligande får inte gå före barnens grundläggande känslomässiga behov."

Hur ofta får jag inte höra följande när jag berättar att Noah och Celine fortfarande är hemma: "Ja men vad bra för dig att du har möjlighet att stannna hemma med dina barn så pass länge. Vi skulle aldrig ha råd med det" Ja oooh vad jag är rik som kan "gå hemma" på dagarna. Min man är miljonär och jag ELDAR upp pengar i min lyxiga braskamnin i mitt överdådiga hus (likt Fredde i solsidan)... Långt ifrån så. När Noah föddes hade vi en bostadsrätt med en skyhög månadskostnad, Fredrik pluggade och jag skulle vara föräldraledig. Hur gick det ihop rent ekonomiskt? Jo det var knapert och vi vände på varenda öre. Inte åt vi på guldtallrikar men vem i hela friden brydde sig? Nu har Fredrik börjat jobba kan jag jobba ca 20 % hemifrån, vilket är en otrolig lyx jag vet, men även om jag inte jobbade skulle vi inte ha några problem med att klara oss. Och vi har inte en speciellt hög inkomst varje månad. Utan att nu låta dömande: Är det verkligen så att man MÅSTE ut och jobba heltid när ens knodd har fyllt ett för att man ska klara sig ekonomiskt? (om man då inte är ensamstående förstås, eller t.ex är sjukskriven, då har man ju helt andra premisser vilket jag har full förståelse för) Även om man då räknas som "låginkomstagare, vad gör man med alla sina pengar om är två som jobbar heltid? Helt ärligt? Det är klart att om man MÅSTE ha ett hus, en bil, nya möbler, nya teknikapparater, semester utomlands, DÅ kan det behövas två löner som betalar för kalaset. Jag citerar vidare..

"Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet."

Säger inte detta egentligen allt... Är det verkligen materiella saker som är viktigt? Bryr sig en 1,5-åring vilket märke som sitter på jackan eller vilken barnvagn han/hon rullar fram i? Bryr sig en ettåring om ifall jullovet spenderas i Thailand eller om födelsedagspresenterna kommer ifrån Kalikå? Skulle knappast tro det. Vad ett litet barn behöver är närhet och en trygg famn, odelad uppmärksamhet flera gånger per dag ifrån mamma eller pappa... Jag ÄR rik som är hemma med mina barn. Inte på pengar i första hand. Men på all den tid jag får spendera och investera i det dyrbaraste jag har; min ljuvliga son och min underbara dotter. Så. Då var det sagt.