Morgonstund...

har guld i mund...ett helt klart överskattat uttryck! Barnen väckte oss med glada tjoanden innan kl 06 imorse. Barnens tillika föräldrar svarade med inte lika glada tillrop... Tur att de i alla fall är så söta murvlade maken och jag lite halvbittert när vi motvilligt pallrade oss upp.

Kaffefunderingar

Men se där! Barnen kuttrar tillsammans över bilarna i Noahs rum och jag dricker kaffe i lugn och ro. Från att dessa stunder har varit i princip obefintliga infinner de sig sakta men säkert allt oftare nu för tiden.
Varje droppe kaffe utan tretton pauser sipprar jag därför med njutning och idag passar på att fundera över några av livets stora frågor, middagsmat, treårstrots, föräldrakärlek och människors elakhet. Ja det sista lät ju dramtiskt men ibland är livet just så.

Hopp

Nu kan jag välja att skriva om allt eller inget. Allt då det gått ett litet tag sedan det var liv på denna blogg och det är mycket som har hänt. Inget då det finns en viss skönhet i de återhållsamma formuleringarna..
Eller ja så finns då den gyllene medelvägen...Jag nöjer mig just nu med att nämna det viktigaste.

Vi har varit på min fina mormors vackra begravning. Jag har nog aldrig gråtit så mycket. Samtidigt vilade det en ljuvlig frid över hela den där dagen. Det är svårt att förklara. Sorgen var enormt påtaglig, hjärtat värkte då en älskad hustru/mamma/mormor/gammelmormor och vän inte längre finns. Men som ett mjukt och nådefullt sidenband lindade sig friden runt alla som var där, inte att det tog bort det onda men det gav i all fall en visshet om att hon har det bra där hon är nu. Jag tror att det är det som är hopp. Och hoppet och tron på Gud övergav mormor aldrig. Som begravningsförrättaren Stig Hermansson sa: Gud övergav aldrig Eva och Eva övergav heller aldrig Gud".