Together...

Fredag kväll till och med lördag eftermiddag gick i vilans tecken. Då lämnade vi nämligen barnen till svärmor och så njöt vi av att vara helt barnfria! It was fantastic. När hände det senast liksom?? Vi gick till en underbar libanesisk restaurang och njöt av att äta utan att bli avbrutna femton gånger för att någon av våra små rackare spillt tomatsås på nya tröjan eller kastat ner muggen med mjölk från bordet...bara det här med att kunna prata till punkt, är något totalt underskattat när man har barn. I vanliga fall kan det låta ungefär så här vid matbordet hos oss.
-Jo det hände en grej på jobbet..
-Mamma! mera köttbulle!
- Hrm..jo som sagt det var en rolig grej som..
-mamma! Meeera möjk (mjölk)
- Vart var jag nu..jo en kollega berättade att..
Plask! Två dl mjölk bildar ett hav på bordet och börjar sakta droppa ner på allas strumpor..torka torka, vrida, skölja.
Tre minuter senare..
- Vad var det du skulle säga?
-Skulle jag säga något? Kommer inte ihåg....
:)
Lite förenklat skrivit men det ger i alla fall en liten hint. Klart vi inte är några exceptionella undantag men det förtar ju inte njutningen av att kunna äta middag ensamma ibland. SÅ vi pratade och pratade heela kvällen och sedan tog vi in på hotell, åt godis i sängen och kollade på film och så somnade vi som två små barn kl 22 och sov till 8.30 dagen efter..
Men visst var det underbart att träffa sina små juveler igen, man saknar dom alldeles för fort..
Fredrik är nu också klar med sitt examensarbete och fick högsta betyg. Ja jag skryter lite om honom för han har varit såå duktig! Verkligen pluggat och pluggat på all lediga tid ifrån jobbet och ändå alltid prioriterat oss.
We love you!! Nu väntar mycket familjetid..at last together again..:)

Höst helt enkelt

Här har vi haft magsjuka. Lagom till helgen slog den till hos både Noah, Celine och mig. Fast varsin dag i taget..tur att Fredrik var hemma och kunde ta hand om knattarna medan jag låg och vred mig i mina plågor..usch vad hemskt det är. Annars trivs vi bra här i Farsta. Superskönt att Fredrik har mycket närmare till jobbet.Och närheten till alla butiker, lekparker,kommunikationer...

Men vi saknar nog Sorunda lite i alla fall..landet, närheten till gammo, gaffo, farmor och farfar och de mammor och barn vi lärt känna under åren. Men jag har faktiskt redan lärt känna ett par mammor här vilket är kul! Man måste "ragga" lite mammor på öppnis.."hur gamla är dina barn..?" Noah älskar sina bilar över allt annat nu. Om han hade en passion innan så vet jag inte vad man ska kalla det nu..han kan sitta i timmar och bara leka och leka i sin egna lilla värld..vilket ju i och för sig är rätt skönt för mig!
Celine springer omkring och busar och småretas med brorsan, så ibland åker hon på en smäll, men då gäller det att förmana och medla mellan de två. Inte helt lätt vill jag lova, ja tack ett par ögon i nacken skulle sitta fint!

Men de leker bra ihop också och jagar varandra och skrattar,det är ljuvligt att höra deras skratt ihop, hjärtat smälter om och om igen...åh mina skatter! Vi var på en försenad 1-års-kontroll för två veckor sedan, (Celine var 13 månader då)och vågen visade 8,5 kg och längd 74 cm..Noah vägde typ 12 kg och var över 80 cm vid samma tid..
Otroligt vilken skillnad det kan vara.

människans potential..

Ja alltså det här med blogguppdateringar går i omgångar som ni märker :) Det finns tusen ursäkter och egentligen inga..Senaste månaden har jag..hm..
(jag får gräva djupt i minnesbalken, den fungerar inte riktigt som den ska nu för tiden med för lite sömn,höstmörker och vinterkräksjuka hos mina stackars barn)Ja de små liven har blivit sjuka men är på uppgång igen..

Gjorde några roliga intervjuer i slutet på oktober, den ena kan få några spaltrader här tycker jag.

Den var med Pär Johansson(grundaren av Glada hudikteatern)
Han var i särklass den trevligaste och mest jordnära människa jag intervjuat någon gång. Ödmjuk och genomschysst..(Ni hör hur objektiv jag är) :) Trevlig personlighet i all ära, men det är svårt att inte gilla någon som genom ett passionerat arbete givit upprättelse åt tusentals handikappade och deras anhöriga i Sverige. (och även runt om i världen.) Det är faktiskt precis vad han har gjort under de här 12 åren som Gladahudik-teatern har funnits.
Han idé väckte först ramaskri hos anhöriga som var rädda för att deras barn ytteligare en gång skulle bli hånade och i värsta fall utnyttjade av samhället. Men efter den första teaterföreställningen, kom de fram med tårar i ögonen för att just deras barn, de handikappade, de annorlunda, de som av samhället mest setts som en börda, just de hade lyckats så bra.
-Det handlar om att se varje människas potential och ge dem en chans, sa Pär till mig när vi sörplade kaffe på en bar i Globen.

Ja, visst borde det inte vara svårare än så?? Tänk om alla vågade tänka på det sättet? Hur ser vi egentligen på människor som avviker ifrån "normaliteten"? Vilket snobberi det finns..

Jag intervjuade också två mammor som har barn med Downs syndrom. De berättade med tårar i ögonen hur fosterdiagnostiken i Danmark kommit så långt att det sista barnet med Downs syndrom beräknas födas år 2030. Hur kan detta vara ok? Vill vi ha ett samhälle där bara de perfekta,de produktiva,får finnas?
Tanken förfärar och upprör...

Det är ju mycket prat om integration hit och mångfald dit..förtjänar inte människor med Downs syndrom att få vara del av den här "mångfalden"? Jag tycker nog det...Det finns så mycket att skriva om detta, men snart vaknar mina små och jag hinner inte mer nu..


Nedan följer lite bilder jag tog back stage före Glada Hudiks sista föreställning någonsin av succén "Elvis" i Globen..Jag och Deborah fick biljetter så vi kunde vara med och se den. Ögonen rann så det skvalade både två och tre gånger hos oss båda. De sjöng så vackert, rakt in i hjärtat på oss i publiken..

Uppdatering om barnen får komma i ett annat inlägg:)