Envisa tårar

Sedan jag blev mamma har jag haft extremt lätt för att gråta. Ja inte i alla sammanhang kanske men när det handlar om barn. Egentligen började det redan när jag var gravid med alla moderhormoner som envisades med att ta över min kropp, sinne och hjärta. Det kunde räcka med att jag såg en liten pojke eller flicka, som kunde tänkas se lite ensam ut, så fick jag en klump i halsen och fick kämpa för att de där envisa tårarna inte skulle börja trilla ner för kinderna. Jag trodde nog någonstans att de där jättekgråtkänslorna skulle gå över, eller åtminstone dämpa sig lite när bebben kommit ut, att det bara var hormoner som skulle försvinna från mig för att ta över någon annans gravidkropp. Men icke. Hormonerna är kvar och de blir bara värre kan jag tycka! En reklamfilm för Rädda Barnen kan förstöra en hel kväll. En artikel i en tidning om alla barn som far illa i krig och orättvisor likaså. Jag antar att de flesta mammor känner så här och jag börjar inse att jag helt enkelt får räkna med att dras med dessa känslor. Ett livslångt åtagande. Its the beauty of motherhood, so to say. Och idag kan jag inte låta bli att gråta en liten skvätt över hur fort tiden har gått. Ena dagen har man en bebis i famnen som man kan skydda mot allt. Andra dagen har man en pladdrande 3,5-åring som är redo att utforska världen. Och en ljuvlig liten tvååring som tar för sig så det förslår. En fantastisk resa , där man önskar att det ibland gick att trycka på paus. Bara för en liten stund...