människans potential..

Ja alltså det här med blogguppdateringar går i omgångar som ni märker :) Det finns tusen ursäkter och egentligen inga..Senaste månaden har jag..hm..
(jag får gräva djupt i minnesbalken, den fungerar inte riktigt som den ska nu för tiden med för lite sömn,höstmörker och vinterkräksjuka hos mina stackars barn)Ja de små liven har blivit sjuka men är på uppgång igen..

Gjorde några roliga intervjuer i slutet på oktober, den ena kan få några spaltrader här tycker jag.

Den var med Pär Johansson(grundaren av Glada hudikteatern)
Han var i särklass den trevligaste och mest jordnära människa jag intervjuat någon gång. Ödmjuk och genomschysst..(Ni hör hur objektiv jag är) :) Trevlig personlighet i all ära, men det är svårt att inte gilla någon som genom ett passionerat arbete givit upprättelse åt tusentals handikappade och deras anhöriga i Sverige. (och även runt om i världen.) Det är faktiskt precis vad han har gjort under de här 12 åren som Gladahudik-teatern har funnits.
Han idé väckte först ramaskri hos anhöriga som var rädda för att deras barn ytteligare en gång skulle bli hånade och i värsta fall utnyttjade av samhället. Men efter den första teaterföreställningen, kom de fram med tårar i ögonen för att just deras barn, de handikappade, de annorlunda, de som av samhället mest setts som en börda, just de hade lyckats så bra.
-Det handlar om att se varje människas potential och ge dem en chans, sa Pär till mig när vi sörplade kaffe på en bar i Globen.

Ja, visst borde det inte vara svårare än så?? Tänk om alla vågade tänka på det sättet? Hur ser vi egentligen på människor som avviker ifrån "normaliteten"? Vilket snobberi det finns..

Jag intervjuade också två mammor som har barn med Downs syndrom. De berättade med tårar i ögonen hur fosterdiagnostiken i Danmark kommit så långt att det sista barnet med Downs syndrom beräknas födas år 2030. Hur kan detta vara ok? Vill vi ha ett samhälle där bara de perfekta,de produktiva,får finnas?
Tanken förfärar och upprör...

Det är ju mycket prat om integration hit och mångfald dit..förtjänar inte människor med Downs syndrom att få vara del av den här "mångfalden"? Jag tycker nog det...Det finns så mycket att skriva om detta, men snart vaknar mina små och jag hinner inte mer nu..


Nedan följer lite bilder jag tog back stage före Glada Hudiks sista föreställning någonsin av succén "Elvis" i Globen..Jag och Deborah fick biljetter så vi kunde vara med och se den. Ögonen rann så det skvalade både två och tre gånger hos oss båda. De sjöng så vackert, rakt in i hjärtat på oss i publiken..

Uppdatering om barnen får komma i ett annat inlägg:)