Det kunde varit jag

Hemma i Sverige igen, i den gråmulna kylan och hos min underbara familj. Åh vad jag saknade dem under veckan! Det var första gången jag var ifrån dem så pass länge och Celine och Noah har varit som iglar på mig de senaste dagarna så jag knappt har kunnat gå utanför dörren...

Vad bär jag då med mig ifrån veckan?

Jag har som små berättelser inom mig ifrån de olika platserna vi besökte och de personer vi träffade, berättelser som satt avtryck i mig och som jag hoppas jag aldrig kommer att glömma.

Ett av dem är Red district i Bombay.Uppsminkade kvinnor som satt utmed de små skjulen, vinkade inbjudande till männen. Trots leenden i ansiktet, lyste tomheten i deras ögon lyste lång väg. 

Vi var i ett av alla tusentals kvarter av prostitution, dit unga flickor luras ifrån landsbygden med löften om jobb. Istället tvingas de in i ett liv av fångenskap, där de jobbar dag som natt med att sälja sina kroppar. 40 % av dem blir gravida och många av barnen växer upp i samma slaveri. Barnen sover under sängarna i samma rum som deras mamma "jobbar". Jag kommer aldrig att glömma det. 

Vi besökte ett hem en bit utanför de här kvarteren som tar emot bland annat föräldralösa barn. Jag pratade lite med en pojke, som ville fotograferas med mig. Han var glad och sprallig. Log stort när jag tog fram kameran.  En ur personalen berättade för mig att hans mamma var död. Hon hade varit prostituerad och försökt att fly för att skapa sig en bättre framtid. Hallickarna fick reda på detta. Hon brändes till döds. För att statuera ett exempel. Så mycket onda krafter i rörelse. Kontrollen är total. Polisen är korrupt. Därför kommer kvinnorna aldrig ur prostitutionen. Istället satsar man på att rädda barnen. Den här pojken var lika gammal som min egen son Noah. Jag grät och grät när vi gick därifrån. 

Det finns så mycket att skriva, så mycket att berätta. Man slås av är att det är så fruktansvärt fruktansvärt orättvist. Varför har jag blivit skonad från detta? Det kunde lika gärna ha varit jag som fötts in i ett av de här kvarteren, det kunde ha varit mina barn som sprungit omkring i slummen, hungriga och utan kläder. Det kunde har varit jag som kämpat för mina barns överlevnad, varit fast i prostitution.

Jag vet inte ens hur jag ska avsluta detta inlägg, hur jag formulerar mig känns det för fattigt. Jag vill inte vara klämkäck. Perspektiv ja, det har man definitivt fått. Men det får aldrig stanna där. Vad är perspektiv utan handling? Alla kan faktiskt göra något. Det kostar inte mycket.  En person som arbetar med Compassion sa till mig: "När barnen först kommer till oss ser man i deras ögon att de på något sätt har gett upp.  Men efter några månader så börjar glansen och livet återvända i blicken."
Hoppet om att det går att förändra tar jag med mig därifrån.