onsdag, januari 23, 2013

Alla dessa små barn..

..de lämnar stora avtryck i mitt hjärta.Igår besökte vi Caruna child development center, ett projekt som ligger mitt ute på landet, vilket har fokus på kvinnor och barn. Vi fick ett ljuvlig välkomnade, barn som kastade blommor och dansade,män som spelade trummor och blås instrument. Man blev helt rörd över att de gjorde allt detta för oss! Vi var det det första besök de haft så inte undra på att en del barn blev rädda;de hade säkerligen aldrig sett en viting tidigare..Jag pratade med en i personalen som berättade att ca 70 % att dessa barn har utsatts för sexuella övergrepp av sina pappor. När barnen först kommer till centret är de nästan tom döda i blicken, blyga och tillbakadragna. Men efter ett tag då de kommit regelbundet och fått omsorg,vård och undervisning kommer livsglädjen sakta men säkert tillbaka.. Idag har vi varit i ett red light distrikt.. flickor och kvinnor som lever i prostitution,en del så unga som 11-12 år. Det var fruktansvärt att se. Ca 40 procent av flickorna blir gravida och deras barn får växa upp i denna miljö för att sedan gå samma öde till mötes. Mitt i detta arbetar Compassion med en kyrka dit barnen kan komma dagligen och få hjälp med mat, hygien, undervisning, trygghet och kärlek.Vi besökte också ett slags barnhem för gatubarn och där prostituerade mammor valt att lämna bort sina barn för att de ska slippa växa upp i denna misär. Arbetet drivs av en underbart engagerad personal, han som startade arbetet bor själv med sin familj på hemmet. Detta blev ett långt inlägg men jag kan inte nog trycka på vilket oerhört viktigt arbete som utförs här. Cirka 300 000 barn i Indien är fast i sexhandel..18 miljoner barn bor på gatan. Hur ska jag kunna komma tillbaka till Sverige och vara den samme? Jag vill aldrig glömma det jag sett, aldrig låta mitt hjärta vara oberört.. för det går att göra skillnad och alla kan göra något.






2 kommentarer:

  1. Tack för att du delar med dej
    /Carl-Johan Olestig

    SvaraRadera
  2. Tack för att du påminde mig att läsa din blogg Becka! Svårt att inte bli berörd när man läser detta...
    /Deborah

    SvaraRadera