Det kunde varit jag

Hemma i Sverige igen, i den gråmulna kylan och hos min underbara familj. Åh vad jag saknade dem under veckan! Det var första gången jag var ifrån dem så pass länge och Celine och Noah har varit som iglar på mig de senaste dagarna så jag knappt har kunnat gå utanför dörren...

Vad bär jag då med mig ifrån veckan?

Jag har som små berättelser inom mig ifrån de olika platserna vi besökte och de personer vi träffade, berättelser som satt avtryck i mig och som jag hoppas jag aldrig kommer att glömma.

Alla dessa små barn..

..de lämnar stora avtryck i mitt hjärta.Igår besökte vi Caruna child development center, ett projekt som ligger mitt ute på landet, vilket har fokus på kvinnor och barn. Vi fick ett ljuvlig välkomnade, barn som kastade blommor och dansade,män som spelade trummor och blås instrument. Man blev helt rörd över att de gjorde allt detta för oss! Vi var det det första besök de haft så inte undra på att en del barn blev rädda;de hade säkerligen aldrig sett en viting tidigare..Jag pratade med en i personalen som berättade att ca 70 % att dessa barn har utsatts för sexuella övergrepp av sina pappor. När barnen först kommer till centret är de nästan tom döda i blicken, blyga och tillbakadragna. Men efter ett tag då de kommit regelbundet och fått omsorg,vård och undervisning kommer livsglädjen sakta men säkert tillbaka.. Idag har vi varit i ett red light distrikt.. flickor och kvinnor som lever i prostitution,en del så unga som 11-12 år. Det var fruktansvärt att se. Ca 40 procent av flickorna blir gravida och deras barn får växa upp i denna miljö för att sedan gå samma öde till mötes. Mitt i detta arbetar Compassion med en kyrka dit barnen kan komma dagligen och få hjälp med mat, hygien, undervisning, trygghet och kärlek.Vi besökte också ett slags barnhem för gatubarn och där prostituerade mammor valt att lämna bort sina barn för att de ska slippa växa upp i denna misär. Arbetet drivs av en underbart engagerad personal, han som startade arbetet bor själv med sin familj på hemmet. Detta blev ett långt inlägg men jag kan inte nog trycka på vilket oerhört viktigt arbete som utförs här. Cirka 300 000 barn i Indien är fast i sexhandel..18 miljoner barn bor på gatan. Hur ska jag kunna komma tillbaka till Sverige och vara den samme? Jag vill aldrig glömma det jag sett, aldrig låta mitt hjärta vara oberört.. för det går att göra skillnad och alla kan göra något.

Händelserik dag..

Det har varit en intensiv dag och jag är full av intryck. Först besökte vi Compassion office, där vi fick ett fantastiskt bemötande,barn hängde på oss blommor, sprutade dofter, och vi fick träffa alla härliga människor som jobbar med de projekt Compassion gör. Besökte sedan ett center ute i slummen, dit barnen kan komma efter skolan och få näringsrik mat, undervisning, och göra olika aktiviteter. Vi fick sedan följa hem till några familjer som visade hur de bodde. Hjärtat går sönder när man ser hur de bor, i en familj bodde 2 barn och två vuxna på ca 4 kvm. Väggarna var rangliga,inga möbler, ingen elektricitet, och det spång råttor på nätterna så barnen vågade inte somna. Det som slår en är att det är så fruktansvärt orättvist. Varför får jag bo i ett land och ha allt,  medan dessa små barn inte har något? Men det arbete som Compassion gör där förändrar barnens liv och det ger hopp om att det verkligen går att göra skillnad. Imorgon bär det av till ett projekt som hjälper ensamstående mammor med sina bebisar. Har en känsla av att jag kommer gråta hela dagen..sov gott!

Tenta avklarad.  Nog för att det är intressant med juridik men tack och lov är det mannen min som valde att läsa juristlinjen och inte jag. Lagen har en förmåga att vara så fyrkantig och stel (!), sorry Fredrik Woods men så är det. Jag räknar lite kallt med att få sova på soffan efter detta inlägg..
I alla fall är jag glad att jag överlevde tillräckligt länge för att lämna in den 12-sidiga tentan (!).
Puh. Ikväll ska jag andas och låta blodet komma tillbaka till mina vener. Och våren som väntar kommer bli såå spännande...!
Mer info kommer...

Å så var julen slut

Julpyntet är bortstädat, pepparkakorna uppätna och det nya året väntar. Sedan vi gifte oss har vi firat vart annat år med respektive familj och i år var det svärföräldrarnas tur! Vi har haft några mysiga dagar tillsammans med hela Woods-klanen och "gammo" och "gaffo". Tur att barnen har ett stort rum och att vi tidigare i höstas investerat i nya leksakslådor för nu har de fått så mycket julklappar så det räcker och blir över för en hel hop jular framöver.

Det är fantastiskt att se sina barns tindrande ögon då de öppnar julklapparna, samtidigt som jag vet att de egentligen inte behöver några fler leksaker och att julen,krasst sett, riskerar att bli en stor köp-karusell. Kanske lite drastiskt uttryckt men jag tycker att det är så märkligt trots att diskussionen varje år förs i medier kring hur kommersialiserad julen(och alla andra högtider med för den delen) är, blir köphysterin värre för varje år som går. Bara det att Siba startade sin mellandagsrea kl 08.00 på juldagen borde fått fler att reagera . Vaddå mellandagsrea??? Knappt har man hunnit svälja ner julskinkan så ska man ut och sätta sprätt på de stackars slantar man har kvar. Men som med allt så handlar det såklart om en balans. Det är roligt att ge varandra saker, jag vill inte bli för hårddragen åt något håll. Men lite eftertanke skadar inte.

I alla fall, vi har haft några sköna dagar, barnen var överlyckliga över att tomten kom (dock hade han, tomten, lite märklig dialekt, en slags blandning mellan finska och "rinkeby-brorsan-svenska"?) Farfar som lyckades försvinna just när tomten kom kunde inte heller förklara var dialekten kom ifrån..  Nu ligger 2013 framför som jag tror kommer bli ett mycket spännande år!