Inte i händerna på vem som helst

Idag har vi varit på öppna förskolan på familjecentralen här i Ösmo. Till skillnad från förra gången var det nu inga andra barn där, de hade varit en hel drös på förmiddagen och vi råkade komma precis när alla hade gått hem. Men det gjorde inget, Noah sprang lyckligt omkring och röjde bland leksakerna, och jag blev uppassad med kaffe och hembakt bröd. Passade på att lära känna föreståndarinnan lite, en urmysig dam i femtioårsåldern som verkligen brinner för sitt yrke, hon älskar varenda unge som kommer till familjecentralen och kan namnet på både Noah och Celine trots att vi bara varit där en gång tidigare. Denna dam har jobbat i 30 år som förskolelärare och berättade i en nästan lite viskande ton för mig att hon tyckte att om det fanns möjlighet borde inga barn börja förskolan före tre. Förvånat frågade jag naturligtvis varför och hon menade på att det är först vid tre års ålder som barnen kan kommunicera om något går galet. -Tänk dig själv, sade hon, om din lilla skatt på ett år kommer hem med ett rivmärke på kinden och ingen vet hur och varför rivmärket kommit dit. Är det ett annat barn rivit ditt barn? Eller har han/hon ramlat? Eller är det till och med så att förskoleläraren i ett förtvivlat ögonblick faktiskt skadat ditt barn? (för det finns ju de som missköter sig) Hur ska du veta när barnet inte kan göra sig förstått? Naturligtvis är de allra flesta förkolor väldigt väldigt bra. Men jag fick mig ändå en liten tankeställare måste jag säga. Ens barn är det ju mest dyrbara man har och de sätter man inte i händerna på vem som helst.