Det finns en mening som går konstant på min dotters läppar,
- Mamma, den är jåsa! (rosa)
Ja så är det. Allt är just nu rosa i Celines lilla värld. Hon lyckas hitta sin favoritkulör överallt. I lingonsyltsmjölken på gröten. I barnängens schampo. I pappas uttorkade understrykningspenna ( som var röd från början men efter att lämnats nu tagit si an en rosaaktig ton. Något Celine inte förbisett)
Jag har aldrig varit så pushig med att tjejer "måste"leka med dockor och pojkar med bilar. Låt ungarna leka med vad de vill, anser jag vara det bästa, så länge det är lämpligt och inte är farligt (såklart !)
Däremot tycker jag det bara är fånigt att man specifikt uppmuntrar (eller i vissa fall påtvingar) barn att leka med en viss sak, att killar ska lära sig leka med dockor för att inte hamna i något speciellt "bilfack" till exempel. Intressena hos kidsen måste få utvecklas i den takt de själva behöver, vare sig det handlar om leksaker i rött, blått, rosa, grönt, ja ni fattar.
Jag skulle vilja konstatera två saker. Alla barn är olika. Pojkar och flickor är olika.
En sak är klart. Jag kan absolut inte allt om genuspedagogik. Den har säkert någon poäng och jag tycker självklart att pojkar och flickor ska ges samma möjligheter till att utvecklas till lyckliga individer.
Men ibland finns det faktiskt anledning att reagera.
Inom genuspedagogiken finns något som kallas för kompenserande pedagogik, vilket är ett genuspedagogiskt grepp som innebär att pojkar och flickor delas upp i separata grupper en del av tiden eller hela tiden. Där lär man pojkar att inte avbryta och att prata känslor medan flickor lär sig om självkänsla och att ta mer plats. Intentionerna kan ju tyckas goda. Men jag anser att här skjuter genuspedagogerna sig själva i foten.
Problemet som man vill komma ifrån, det vill säga att pojkar och flickor behandlas olika, förstärks ju med sådana här övningar! Man utgår ifrån att pojkar är på ett visst sätt och därför behöver de träna på att vara på ett annat. Man utgår ifrån att flickor är blyga behöver lära sig mer om att ta plats.
Två problem uppstår här:
1. Samhället är inte lika ensidigt som i tidigare och därför kan man inte utgå ifrån att pojkar tar större plats än tidigare.
2. I en stor barngrupp, i förskola eller skola, finns självklart olika personligheter. I en pojkgrupp kanske några är stökiga, några kanske är neutrala och andra kanske är blyga.
Är det inte i hela friden vettigare att se varje personlighet, istället för att se till könet? Om en pojke eller flicka är blyg, att uppmuntra honom eller henne att för sig. Om en pojke eller flicka behöver läras sig att vänta på sin tur, undervisa denne om hur man gör. Handlar det inte i slutändan om lite vanligt sunt förnuft? Att se barnens olika personligheter och undervisa dem därefter?
Barn leker olika. I alla fall gör mina barn det.
Noah har så länge jag kan minnas älskat fordon av alla dess slag. Det är nästan en underdrift att säga att han älskar dem av hela sitt hjärta, han älskar dem med hela sitt ALLT.
Jag kommer ihåg hur vi satt på busshållplatsen hans första sommar, han kan inte ha varit mer än 2 månader och hur huvudet liksom flög fram och tillbaka när han fascinerat följde bilarna som åkte förbi oss.
Han fick en docka när han var liten av en vän, som han under lång tid inte visade särskilt mycket uppmärksamhet. Ja den låg där i lådan bland bilarna fullt synlig, ända tills en dag då han plötsligt fick för sig att han nu skulle han klä av den, klä på den, tvätta den. Det intresset höll i sig i en period.
Sedan återgick han till bilarna. Han får leka med dockor så mycket han vill. Men jag tänker i hela friden inte tvinga honom.
Och en dag upptäckte han dockvagnen. Som mycket väl kunde vara både en grävskopa, snöplog och brandbil. Allt på en gång. Jag hade ett fullt sjå med att lära honom att man inte får "racea" med dockvagnen, utan gå lugnt och försiktigt.
Celine älskade också bilar fram till i somras då hennes förkärlek till fordon istället övergick till dockor (läs bebisar).
Precis så var det faktiskt, det hände liksom över en natt. Det fanns inget jag kunde göra. Överallt vi var så skulle hon springa fram till bebisar, klappa dem, stryka dem över håret och gulla med dem. Och så är det fortfarande. Hon älskar sina dockor, och figurerna ifrån BBC:s In the night garden "Upsy daisy" och "Igglepiggle." En blå och en rosa figur.
Ja vad vill jag säga med detta?
Celine och Noah har båda haft både bilar och dockor i sitt rum som de kan leka med. Det var och är(!) helt fascinerande att se deras olikheter. Barn leker olika. Låt dem får göra det! Och låt varje barn bli sedda för dem de är, inte för det specifika kön de tillhör. Uppmuntra en blyg pojke eller flicka att ta plats, lär varje pojke eller flicka att vänta på sin tur.
Det behöver väl inte vara svårare än så eller?
