Hellre trygga ungar än ett flådigt hus

Nu finns det en stor risk jag låter som en åsiktsmaksin igen men det må så vara. Debatten kring huruvida man ska sätta ungar tidigt eller sent (åldermässigt) på dagis, får ibland en liten extra skjuts och igår gjorde psykologen Evba Rusz ett välkommet inlägg i en debattartikel i Aftonbladet då hon ställde sig ytterst tveksam till att barn under två år ska gå på dagis. Jag ska nu också poängtera att jag inte har något emot dagis, när det ges i "lagom" dos och inte ifrån för tidig ålder. (mina barn kommer t.ex börja hos dagmamma några dagar i veckan i höst, då jag har lite planer på att ev läsa en tvåårig masterutbildning .. Då de är två och lite över tre år gamla) Eva Rusz är alltså legitimerad psykolog och skriver inledningsvis i sin debattartikel:

" Vi måste öka vår kunskap om vad som skapar välbefinnande och psykisk hälsa hos våra småbarn. Brist på prylar utgör inte samma hot mot ett barns hälsa som bristen på känslomässig närhet. Moderna föräldrars självförverkligande får inte gå före barnens grundläggande känslomässiga behov."

Hur ofta får jag inte höra följande när jag berättar att Noah och Celine fortfarande är hemma: "Ja men vad bra för dig att du har möjlighet att stannna hemma med dina barn så pass länge. Vi skulle aldrig ha råd med det" Ja oooh vad jag är rik som kan "gå hemma" på dagarna. Min man är miljonär och jag ELDAR upp pengar i min lyxiga braskamnin i mitt överdådiga hus (likt Fredde i solsidan)... Långt ifrån så. När Noah föddes hade vi en bostadsrätt med en skyhög månadskostnad, Fredrik pluggade och jag skulle vara föräldraledig. Hur gick det ihop rent ekonomiskt? Jo det var knapert och vi vände på varenda öre. Inte åt vi på guldtallrikar men vem i hela friden brydde sig? Nu har Fredrik börjat jobba kan jag jobba ca 20 % hemifrån, vilket är en otrolig lyx jag vet, men även om jag inte jobbade skulle vi inte ha några problem med att klara oss. Och vi har inte en speciellt hög inkomst varje månad. Utan att nu låta dömande: Är det verkligen så att man MÅSTE ut och jobba heltid när ens knodd har fyllt ett för att man ska klara sig ekonomiskt? (om man då inte är ensamstående förstås, eller t.ex är sjukskriven, då har man ju helt andra premisser vilket jag har full förståelse för) Även om man då räknas som "låginkomstagare, vad gör man med alla sina pengar om är två som jobbar heltid? Helt ärligt? Det är klart att om man MÅSTE ha ett hus, en bil, nya möbler, nya teknikapparater, semester utomlands, DÅ kan det behövas två löner som betalar för kalaset. Jag citerar vidare..

"Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet."

Säger inte detta egentligen allt... Är det verkligen materiella saker som är viktigt? Bryr sig en 1,5-åring vilket märke som sitter på jackan eller vilken barnvagn han/hon rullar fram i? Bryr sig en ettåring om ifall jullovet spenderas i Thailand eller om födelsedagspresenterna kommer ifrån Kalikå? Skulle knappast tro det. Vad ett litet barn behöver är närhet och en trygg famn, odelad uppmärksamhet flera gånger per dag ifrån mamma eller pappa... Jag ÄR rik som är hemma med mina barn. Inte på pengar i första hand. Men på all den tid jag får spendera och investera i det dyrbaraste jag har; min ljuvliga son och min underbara dotter. Så. Då var det sagt.